Juristbloggen

Hej!

Nu sitter jag på tåget på väg upp till Falun för att träffa Veronica och ett par härliga kunder. Det ska bli väldigt roligt och jag ser alltid mycket fram emot att träffa er i verkligheten. Det känns som att jag känner er så väl genom alla papper och intyg men det ställs alltid på huvudet när man ses öga mot öga. Just det saknade jag i mitt tidigare arbete på länsrätt, möjligheten att få träffa de personer vars liv man direkt påverkar genom sitt beslut. För som Försäkringskassa och kommun ibland beskriver konsekvenserna av vissa funktionshinder är det lätt att få intrycket att ingen egentligen har något hjälpbehov och att det mer eller mindre är en fråga om vilja och motivation huruvida man kan tillgodose sina behov själv eller behöver assistans med detta.

Något som både skrämmer och bekymrar mig oerhört och som jag anat tidigare och nu fått nosa på lite närmare är hur myndigheter och kommun fullföljer sin utredningsskyldighet för de funktionshindrade som saknar någon som krigar för dem. Som saknar någon som är jobbig och ringer och kräver en massa saker. För ni vet väl det att den enskildes enda uppgift i ärenden rörande assistans i princip inte sträcker sig längre än att ansöka. Resten är upp till myndigheten att ta reda på. Jag har även märkt en skillnad i hur jag blir bemött av myndigheter och kommun i min roll som ombud jämfört med min roll som handläggare på länsrätt. Det där med myndigheternas serviceskyldighet finns det ibland inte ett spår av. Det är inte roligt att ringa en kommunal handläggare för att fråga om en fullmakt har inkommit och bli bemött som vore jag en telefonförsäljare som ringde under finalen av Idol. När man arbetar med myndighetsutövning mot enskilda är det viktigt att, oavsett hur blasé man själv blir på sitt arbete, alltid hålla i minnet att din dåliga dag kan resultera i en sämre vardag för den enskilde.

Avslutar med lite rättsligt viktiga bestämmelser på området och även ett utdrag från Försäkringskassans egen vägledning inom området, Försäkringskassan och förvaltningslagen, 2004:7 version, s. 18.

I 4 § förvaltningslagen står följande om myndigheters serviceskyldighet.

Varje myndighet skall lämna upplysningar, vägledning, råd och annan sådan hjälp till enskilda i frågor som rör myndighetens verksamhetsområde. Hjälpen skall lämnas i den utsträckning som är lämplig med hänsyn till frågans art, den enskildes behov av hjälp och myndighetens verksamhet. Frågor från enskilda skall besvaras så snart som möjligt. Om någon enskild av misstag vänder sig till fel myndighet, bör myndigheten hjälpa honom till rätta.

I 7 § förvaltningslagen kan man läsa följande.

Varje ärende där någon enskild är part skall handläggas så enkelt, snabbt och billigt som möjligt utan att säkerheten eftersätts. Vid handläggningen skall myndigheten beakta möjligheten att själv inhämta upplysningar och yttranden från andra myndigheter, om sådana behövs. Myndigheten skall sträva efter att uttrycka sig lättbegripligt. Även på andra sätt skall myndigheten underlätta för den enskilde att ha med den att göra

Och dessa kloka ord kommer från Försäkringskassans vägledning.

Förvaltningslagen bygger på att myndigheterna har ett utredningsansvar på sedvanerättslig grund. Det anses sedan länge vara en närmast självklar eller underförstådd grundsats att myndigheterna är skyldiga att se till att deras ärenden blir tillräckligt utredda (jfr prop. 1985/86:80, avsnitt 2.3, s. 19). Försäkringskassan ansvarar alltså, liksom övriga förvaltningsmyndigheter, för att myndighetens ärenden blir tillräckligt utredda. Det innebär att Försäkringskassan ska leda utredningen och se till att nödvändigt material kommer in (officialprincipen). I utredningsansvaret ligger också ett ansvar för myndigheten att se till att utredningen fortskrider och Försäkringskassan måste därför vara aktiv med påminnelser för att få in nödvändigt material och kompletteringar.

Trevlig helg och jag lämnar er med lite socker i form av min fina väns fina dotter Emmie.