Juristbloggen

Hej alla!

Idag tänkte jag en gång för alla gå igenom måltidsfrågan som är så omdebatterad genom att ta upp ett exempel jag stött på som står ut alldeles särskilt.

Försäkringskassan har sedan en tid tillbaka fått stark kritik efter att i olika sammanhang ha uttalat att endast den som inte själv kan föra maten till munnen anses ha ett grundläggande hjälpbehov i matsituationen. Något krav på att en funktionshindrad sökande av assistansersättning ska ha behov av hjälp med att föra mat till munnen går nämligen inte att utläsa ur vare sig lagtext, förarbeten eller tidigare praxis. Inte heller går ur rättskällorna att utläsa något krav på att den hjälp som ges med avseende på måltider, för att beaktas, måste ges av någon med ingående kunskaper om den funktionshindrade. Hjälpbehovet med avseende på måltidssituationen ska vara av privat karaktär, men det saknas stöd för en tolkning av rättskällorna såsom innebärande att hjälpbehovet ska vara av så kvalificerad karaktär som Försäkringskassan de senaste åren tillämpat bestämmelsen i 9 a § LSS.  I Vägledningen om Assistansersättning 2003:6 version 4 av den 5 februari 2009, backade man därför något i sin bedömning. Även personer som p g a sväljsvårigheter löper risk att sätta i halsen och därför behöver hjälp med att finfördela maten samt personer med kognitiva funktionsnedsättningar som är omedvetna om vad de äter anses numera ha ett grundläggande hjälpbehov vid måltiderna. Vad som anförs i Vägledningen får anses vara exemplifierande. Det avgörande är således inte anledningen till att maten behöver finfördelas utan att personen rent faktiskt har behov av att få maten finfördelad. 

Måltidsfrågan är emellertid ännu infekterad och nu kommer exempel på hur man dragit frågan in absurdum. Kammarrätten i Sundsvall har, i dom meddelad i oktober 2009 märkligt nog, gjort följande bedömning.

”I samband med måltider behöver x x som regel inte hjälp med att äta eller dricka utan endast med att tillreda och dela maten, hälla upp dryck samt duka fram, duka av och diska. Dessa hjälpbehov bör inte anses som grundläggande behov. Dessa hjälpbehov bör inte anses som grundläggande behov. När x x drabbas av spasticitet kan han inte äta och dricka själv. Eftersom spasticiteten inte brukar pågå mer än högst 25 minuter, har x x möjlighet att – som han gör nu – vänta med att äta och dricka tills spasticiteten upphört. Kammarrätten anser därför att x x inte har något hjälpbehov avseende grundläggande behov i samband med måltider.” 

Inte bara strider Kammarrättens bedömning mot intentionerna bakom LSS och LASS, d v s att ge funktionshindrade möjlighet att leva ett liv på samma villkor som en icke funktionshindrad person, det är vidare självfallet oerhört kränkande att kräva av en person att han anpassar sina måltider efter sin spasticitet. Kammarrätten har, genom att be personen i fråga minimera sitt hjälpbehov genom att anpassa sig efter sitt funktionshinder, inte gjort en bedömning av huruvida hjälpbehovet – för det fall x x vill äta trots att han för tillfället är spastisk – är av sådan art att det får anses som ett grundläggande hjälpbehov. Detta illustrerar hur man i tillämpningen av LSS och LASS råkat ut för ett feltänk som nu börjat ta absurda former, där man berövar funktionshindrade en möjlighet att få hjälp i en intim och dagligen återkommande situation genom att regelmässigt och mallartat göra en strikt bedömning av mat-till-munnen regeln. Inte ens att personen har ett dokumenterat behov av matning, men bara när sjukdomen är aktiv, räcker tydligen till för att få en bedömning av huruvida ett omfattande hjälpbehov av privat karaktär i matsituationen är att betrakta som grundläggande. 

När personen i målet är spastisk har han ett avancerat och omfattande hjälpbehov i matsituationen. Det kan inte godtas att LSS eller LASS tolkas såsom att mena att man då inte har rätt att äta. I dessa situationer har den funktionshindrade behov av hjälp med att föra mat och dryck till munnen. 

Frågan om måltider har blivit en stridsfråga som Regeringsrätten måste ta slutlig ställning till. Det är inte ovanligt i praxisutveckling kring olika statliga ersättningar och kommunala insatser att man av besparingsskäl stramar in mer och mer på tillämpningen tills det att man hamnat så långt bort ifrån syftet med lagen att man inte har något val än att lätta på bedömningen igen. Regeringsrätten har, som jag redogjort för tidigare, släppt på tyglarna en aning vad gäller neuropsykiatriska diagnoser och behov av aktiv tillsyn och kommunikationshjälp, en situation som tidigare sällan ansetts assistansberättigande men som nu ger familjer med exempelvis autistiska barn helt andra möjligheter att få hjälp. Förhoppningsvis sker samma sak med frågan om matsituationen. 

Nu väntar ett par dagars semester i Barcelona för min del innan det bär av till Sälen i nästa vecka ett par dagar för konferens och kundmingel. Ha det så bra så länge så kanske vi ses i Sälen! 

Jessica