Juristbloggen

Hej alla!

Denna vecka har jag arbetat mycket med intyg vilket har väckt en hel del ytterligare funderingar kring vikten av Det Rätta Intyget.

Det Rätta Intyget ska beskriva begränsningar och oförmågan att själv tillgodose sina grundläggande och övriga behov, utifrån en diagnos.

För att på ett korrekt sätt ska ett läkarintyg redogöra för diagnoser på ett tydligt sätt och om dessa exempelvis resulterat i operation eller akut inläggning eller andra komplikationer. Man tittar även efter hur omfattande konsekvenserna av diagnoserna är. Ett ryggmärgsbråck kan innebära totalt olika saker för två olika personer beroende exempelvis på hur högt eller lågt det sitter och kan ju innebära att man är rullstolsbunden men behöver inte innebära detta. Orsak (diagnos) – verkan (förflyttningssvårigheter) – slutlig konsekvens (rullstolsbunden).

En så kallad ADL-bedömning, d v s den bedömning arbetsterapeuten och sjukgymnasten gör över i princip hela livssituationen, är otroligt viktig för att få sitt assistansbehov utrett korrekt av Försäkringskassa och kommun. Habiliteringen arbetar ju med inställningen att vi ska tala om möjligheterna, inte begränsningarna, medan just för detta syfte vill vi ju veta motsatsen. Detta innebär en kulturkrock och man måste vara mycket tydligt med att man inte vill ha beskrivet att man är trevlig och kämpar på bra och är duktig i avklädningssituationen. När det står så tänker jag, som ombud, att man skriver så för att situationen är sådan att personen inte klarar någonting själv och man inte vill skriva denna detta på näsan och det är så självklart ändå utifrån deras personliga erfarenhet av den funktionshindrade att man tror att alla ska förstå det. Försäkringskassa och kommun lägger en sådan skrivelse till grund för ett rakt avslag utan vidare funderingar. Står det inte utskrivet sitter man nämligen inte och funderar på vad som kan tänkas stå mellan raderna.

Skolan är en annan intygsutfärdare som är viktig. Har man elevassistent för sitt barn exempelvis begär jag intyg från rektorn på varför man funnit detta nödvändigt och även en beskrivning av elevassistenten på hur vardagen går och vilka svårigheter som finns. Här finns samma kultur som inom Hab, d v s att man ogärna talar om det där jobbiga, det som barnet har problem med och inte klarar själv. Ibland får man en känsla av att det har att göra med att man inte från skolans sida vill erkänna att man inte klarar att själva hantera situationen och ibland kommer det bara från kärlek till barnet. Att man inte ser funktionshindret utan bara personen bakom. Vilket är fantastiskt! Men också något som kan leda till avslag…

Nu måste jag lämna er och springa vidare i jakten på Det Rätta Intyget som ger er som kunder den hjälp i vardagen som ni liksom jag vet att ni har behov av och rätt till!

Ha det bra!